Rolig fakta om

Bävern - nu vet jag var för jag aldrig sett en bäverbäbis!

Livshistoria      

Bävrarna parar sig i februari. Ungarna föds i början av juni. De får 1-4 ungar. Ungarna stannar i boet i 2 år. Både föräldrarna och fjolårsungarna hjälper till med att lära de unga bävrarna att simma, leta föda, fälla träd och allt annat som en bäver måste känna till.

När de blivit 2 år gamla lämnar de boet för att söka sig nya egna revir. Bävern kan bli 20-30 år gammal i vilt tillstånd, i fångenskap uppges åldrar på 35-50 år.

På våren är det de färska skotten på lövträd som lockar efter en lång vinter med enahanda föda av bark. På sommaren lever bävern på en blandad diet av näckrosor, örter i strandvegetationen, bark och blad från lövträd, främst asp, men även björk och, sälg.

På hösten sker stora avverkningar av lövträd. Trädet gnags i lämpliga portionsbitar och lagras i undervattensförråd, för att fungera som näring under vintern. Vintern tillbringar bävern i sitt underjordiska bo, med kortare simturer till det närbelägna matförrådet. Men om det finns öppen vatten i form av små vakar utmed stränderna, kan den simma flera hundra meter under isen för att ta sig dit och fälla exemplevis en asp. Man kan ibland se krossad nyis på sådana ställen.

Bävern behöver gnaga för att slipa ned de stora framtänderna som växer kontinuerligt, varför man ibland kan finna jättelika träd med gnagskador som sannolikt aldrig kommer att fällas.

Syn

Bäverns syn är dålig och utvecklad för nattsyn. Synnerven är ganska liten i förhållande till ögats storlek. Synen är begränsad under vattnet. Den kan skilja mellan olika färger, och man antar att den är närsynt.

Bäverns öga har inte de reflekterande kristallerna, tapetum lucidum, som nattseende djur vanligtvis har, exempelvis det reflekterande kattögat. Denna avsaknad av tapetum lucidum och förmågan att skilja på färger är något som karakteriserar dagsaktiva djur.

Det är faktiskt mycket som tyder på att bävern en gång i tiden var dagaktiv, någon som Nils Gissler redan beskriver 1756, och måhända fortfarande kan vara det i avlägsna orörda trakter. Att den ändrat beteende kan vara ett sätt att försöka undkomma människans jakt.

Hörsel

Hörseln är välutvecklad, trots de små öronen. Den stora öronkanalen kan möjligen göra att bävern har möjligheten att uppfatta vibrationer under vattnet. Vidare så har bävrarna en utvecklad ljudkommunikation med varandra.

Smak

Smaksinnet är som hos de flesta andra däggdjur - den kan skilja på sött, surt, salt och beskt med hjälp av receptorer på tungan - vilket är till hjälp när den ska smaka på olika typer av mat.

Känsel

Bäverns morrhår är grova och ungefär 3,5 cm långa. Dessa är till god hjälp när bävern skall ta sig fram i mörkret, och även för att registrera strömmningar i vattnet.

Den har också känsliga nerver i bakfötterna som kan uppfatta vibrationer i marken, vilket skulle kunna varna för en annalkande fiender (vilket dock ej är vetenskapligt bevisat).

Lukt

Bäverns luktsinne är gott utvecklat. Den kan troligtvis känna doften av vattendrag och trädungar på långt håll. Den kan komma upp ur vattnet vid dammen och vädra sig till var det finns aspar på flera hundra meters håll. Luktsinnet är också ett viktigt redskap att hålla rätt på fiender, som människor.

Luktsinnet är även viktigt i kommunikationen bävrarna emellan. Vomeronalsalorganet är ett sinnesorgan som är beläget i skiljeväggen mellan näsborrarna. Med hjälp av detta organ kan bävern analysera olika kemiska substanser som är lösta i vätska - bävern kan alltså lukta under vattnet.

All info är lånad från Naturhistoriska riksmuseets hemsida.